"I can talk directly to the CEO or the mine manager, there really is no distance between employees and management," säger Natalia Meireles.

Natalia Meireles bytte brasilianska sambarytmer och solsken mot Kaunisvaara-gruvan. Nu planerar hon morgondagens gruvdrift. "Jag var lite rädd först, gruvdrift kan vara väldigt hierarkiskt och tufft, men jämställdhet är chefen här. Jag trivs verkligen här."

Hon beskriver hur flytten till Pajala skedde gradvis, via utbildning som tog henne steg för steg längre norrut. Först studier i Frankrike, sedan Belgien och slutligen i Luleå, Sverige.
"Ja, verkligen, saker hände i etapper och när jag kom till Luleå tekniska universitet visste jag att jag verkligen gillade Sverige. Jag var glad. Allt var så välorganiserat. Sedan träffade jag min blivande make, och saker blev mycket bra faktiskt", skrattar hon.

Så du var faktiskt tvungen att stanna? "Exakt." Nu har hon varit med Kaunis Iron i tre år. Hon arbetar med långsiktig planering av gruvlayout och gruvproduktion, så på sätt och vis befinner hon sig i framtidens gruva. "Ja, antar jag att du skulle kunna säga det. Vi håller på att planera den nya öppna gruvan Sahavaara. Men det handlar också om att lägga fram en bra plan så att vi kan optimera dagens gruvdrift i morgondagens planering. Vi får inte hamna med orealistisk framtidssplanering, så vi måste alltid försöka skapa en naturlig gruvprocess framåt."

När Natalia Meireles började arbeta på Kaunis Iron var hon medveten om att det kunde vara tufft - gruvindustrin har en historia som en mansdomän och detta kan ofta resultera i en mycket krävande arbetsmiljö. Och en hierarkisk befälskedja. "Men inte här, inte alls. Vi får påverka hur arbetet utförs, jämställdhet är regeln. Vi behandlar varandra med respekt, och alla kan engagera sig och njuta av samarbete." "Jag kan prata direkt med VD eller gruvchefen, det finns verkligen ingen distans mellan anställda och ledning. Vi hjälper varandra. Vi har verkligen bra värderingar här." Hennes modersmål är portugisiska, men engelska fungerar bra på en arbetsplats med så många olika nationaliteter, men hennes svenska blir bättre och bättre. "Kanske hade jag lärt mig svenska snabbare om alla här inte var så bra på engelska", skrattar hon.

Hon berättar att hon fick stor hjälp av sina kollegor och de lokala invånarna med att lösa alla praktiska detaljer som en flytt till Sverige innebär. Personnummer, bankkonto... visst, hon känner ibland att hon saknar Brasilien lite, men det finns inget som verkligen oroar henne. "Jag saknar mest min familj, men jag brukar resa till Brasilien i februari och ta en liten paus på vintern för att träffa min familj och njuta av karnevalen. På sätt och vis får jag det bästa av båda världar", säger hon och ler lyckligt: "Mina föräldrar kom hit för vårt bröllop och blev förtrollade av alla som bor här. Pappa berättade för mig att han kommer hit så snart han går i pension", skrattar hon.

"Vi behandlar varandra med respekt, och alla kan engagera sig och njuta av samarbete."